Inlägget på Copyriot är uppenbarligen skrivet i affekt och argumenten baserar sig klart på känslor snarare än rationell logik. Rasmus skriver: ”Text som apellerar till en luddig nationalism, ställande “en enad front” mot ett odefinierat “ni” som “har tärt för länge”.” Var någonstans kommer nationalism in i sammanhanget om jag får lov att fråga. Är uttrycket ‘en enad front’ således alltid lika med en nation? Den logiska följden blir i så fall att exempelvis socialism plötsligt skulle vara en egen stat.

Rasmus påstår vidare: ”Om vi ser till de etablerade partierna i Sverige, har de generellt valt att inte aktivt befatta sig med musik – främsta undantaget är 1 maj. Partier med egna sånger är ovanligt, men Ny Demokrati hade det och Sverigedemokraterna har det.” Nu råkar jag vara lite äldre än Rasmus och minns från min aktiva tid i politiken hur samtliga etablerade partier och ungdomsförbund visst hade egna sånger – flera stycken faktiskt! – som på studentikost vis skrålades och sjöngs på varje bättre konferensmiddag. Många av texterna hade en stil som icke alls var olik Bakkes lyriska uttryck. 

Ytterligare ett citat: ”En existerande politisk rörelse kan inte aktivt föra fram viss musik, utan att reducera musiken till ett medium för ett politiskt budskap. Musiken görs till blott ett medel för ett omusikaliskt mål. Hur goda syftena än må vara, är detta ett etiskt problem.” Men musik är ju ett sätt att kommunicera! Ett budskap kan föras fram på prosa, på dikt eller tonsatt till musik. Historiskt sett har musik regelbundet använts för att kommunicera olika former av budskap. Budskapet står i det fallet över det specifika musikaliska uttrycket. Varför skulle det plötsligt vara oetiskt år 2009 när det varit så rätt tidigare genom historien? Den logiska konsekvensen blir då att all musik som på något sätt påverkar och berör mottagaren borde förbjudas? Nja, men så illa menade du väl ändå inte, eller hur? 

Politik och musik är nog faktiskt entiteter som är ganska svårskiljbara. Jag kan hålla med om att Bakke inte direkt är Per Gessle rent musikaliskt. Jag kan också instämma i att just partipolitiska försök till musik i regel har en tendens att bli rent genant töntiga. Men att bara därför plötsligt bli mer än lovligt pretentiös och dissa ett ärligt menat politiskt och kulturellt uttryck tycker jag är minst sagt överdrivet, ja rentav ogint. C’mon katten – det svänger ju! Bakke är i sin fulla rätt att komponera och fritt sprida så många piratmarscher han önskar. Tipset till Rasmus blir det samma som man brukar ge gnälliga farbröder i Ring P1: Det finns en avstängningsknapp. Du måste inte lyssna.

Jag instämmer för övrigt i att det är olyckligt att bara koppla en enda låt i en enda genre framförd av en enda artist till ett politiskt parti. Att blott och enbart ha en fotbollsrefrängslagdänga som partilåt vore ju helt enkelt för trist. Därför har Piratpartiets ledningsgrupp klokt nog efterlyst fler kampanjlåtar så att partiets anhängare kan välja och vraka mellan hårdrockande metallicapastischer, gungande jamaicareggae, gulliga popslingor, jazzimprovisationer och singandsongwritingflickor med piano. Det är valfrihet och mångald, det! Och det är ju dit vi strävar?

Själv hade jag aldrig läst en enda bok av Unni men efter att ha lyssnat på Boven i mitt drama kallas kärlek upptäcker jag att hon skriver både underhållande och aktuellt. Jag hade redan tidigare under veckan så smått funderat på att köpa några av hennes böcker som stöd för att hon ställer upp för Piratpartiet och demokratin, men nu vill jag enbart ha hennes böcker i min iPod och ingen annanstans. Jag lider nämligen av akut tidsbrist och har därför inte läst ut en skönlitterär bok på åratal. Med hjälp av ljudböcker kan jag ”läsa” medan jag tränar eller diskar. Utmärkt! Så jag står här med pengar på Paypal-kontot, beredd att betala lika mycket för varje skön audio-Unni som respektive pappersbok skulle ha kostat mig. Jag håller således tummarna för att hon upprepar succén med sina övriga romaner. Unni slipper dessutom att dela med sig av stålarna till giriga förlagsisterbukar och kan ta hela slanten alldeles själv. Detta borde avsevärt öka lönsamheten i hennes författarskap. Slutet gott och alla parter är lyckliga.

På TPB ligger också massor av annan fri kultur. Ett exempel är musikern Johan Bakke som på senaste tiden skrivit och/eller spelat in ett par härliga slagdängor som stöd för Piratpartiet. Listan kan förstås göras hur lång som helst. Konsekvensen av att censurera TPB blir alltså inte enbart att censurera opinionsbildning utan först och främst att förvägra medborgarna tillgång till fri och alternativ kultur. Att censurera internet är ett oerhört allvarligt övergrepp på medborgarrätt och demokrati! Det är helt oförlåtligt av politiker och samhälle att tillåta sådana atrociteter. Visst kan man argumentera för att fri kultur kan läggas ut precis var som helst på nätet men själva grundidén med portaler och torrentsajter som TPB är att ha ett enda ställe där allt finns samlat. Det som händer här i Sverige just nu är att i princip alla torrentsajter får hot från antipiratmaffian som tvingar dem att stänga igen. Oavsett innehåll. Det är helt enkelt inte klokt att vi idag har en privatpolis som har statliga sanktioner för att hota och utpressa svenska medborgare!

Det vi nu ska göra för att säkra TPB (och andra torrentsajter) från framtida censurförsök är att fullkomligt spamma TPB med ny och alternativ kultur. Gratis kultur. Fri kultur. Kultur som kan konsumeras med eventuella och frivilliga donationer som affärsmodell. Jag uppmanar alla kulturarbetare att överösa TBP med sina verk. Och ni som laddar ner: Strunta i Beatles (som för övrigt fick förlängd upphovsrätt av EU häromdagen – deras musik skulle snart vara fri enligt de gamla upphovsrättsreglerna). Vägra Madonna! Dissa ljudböckerna om Arn! Välj istället den alternativa och fria kulturen. Lyft fram att TPB innehåller hur mycket underbar och fri kultur som helst. Genom att tydligt markera vårt ställningstagande kan vi vinna kampen mot Storebror och Upphovsrättsmaffian.

Nej. Den rätta handlingen vore istället att plocka fram alla gamla cdskivor man någon gång köpt av artisten och anordna gemensamt kulturbål på Medborgarplatsen. Det är förstås inte vidare miljövänligt att bränna en massa plast. Så ett ännu effektivare sätt att fisksmiska* såväl artister som mediabolag är att helt sonika rösta med plånoken. Sluta upp med att köpa deras prylar! Själv har jag icke köpt så mycket som en ynka låt ens på iTunes sedan Ipred infördes. Moahaha!

*Referens till Michael Palins klassiska fishslapping-sketch i Monty Pyhtons Flying Circus.